Recension

Majora´s Mask är inte det första uppföljaren i Legend of Zelda-serien som på relativt kort tid har utvecklas till samma konsol som sin föregångare. Bara ett år efter NES-originalet Legend of Zelda kom en mycket god tvåa.

Zelda II: The Adventure of Link

NINTENDO · NES · 1988

Förändring är det kanske viktigaste inslaget i en uppföljare. När det gäller rockmusik brukar man säga att den andra skivan är svårast att göra. Förväntningarna är större än första gången och resultatet ska bli lika bra utan att vara ett plagiat av originalet. Samma sak sägs om TV-spel. Särskilt om det första spelet blev en så stor framgång som Legend of Zelda. Kanske var det just vetskapen om detta som fick Shigeru Miyamoto att satsa på ett helt nytt koncept.
   Inspirerad av Enix Dragon Quest som trollband de flesta av Japans TV-spelande personer lät han Link lära sig magi, samla erfarenhetspoäng och besöka städer. Ovanifrånperspektivet byttes ut mot en linjär synvinkel och det dök upp speciella stridssekvenser när Link stötte på fiender utomhus.

Handlingen utspelade sig återigen i Hyrule. För att bryta förbannelsen som vilade över prinsessan Zelda var Link tvungen att bege sig till sex stycken palats och placera sex magiska stenar på lika många altare. Efter att ha gjort detta kunde Link ta sig in i det sjunde och sista slottet där modets trekraft fanns. Med hjälp av denna lyckades Link bryta förbannelsen och väcka Zelda.
   Varje sten vaktades naturligtvis av en boss och för att kunna besegra de sista bossarna och förhindra att återuppväckte Ganon var Link tvungen att lära sig nya svärdtekniker, inklusive en uppåt- och nedåtstöt. Trots att handkontrollen till NES bara hade två knappar var det dock aldrig något problem att kontrollera Link.
   När äventyret började hade Link bara fyra energibehållare och lika många behållare med magi. När Link hade fått ihop tillräckligt många erfarenhetspoäng kunde han utöka antalet behållare och på så vis bli både starkare och mer uthållig. Båda typerna av behållare gick också att hitta i grottor, skogar och till havs. Däremot belönades man inte längre med hjärtbehållare när man besegrade bossar.
   Även spelets musik imponerade. I slotten spelades dramatiska melodier, i byarna hördes glada toner och i de mörka grottorna ekade det kusligt.

Att Shigeru Miyamoto själv anser att Zelda II: The Adventure of Link är hans minst lyckade spel säger egentligen inte så mycket. Jämfört med de allra flesta spelen till NES är det lysande. Och som uppföljare till ett av TV-spelshistoriens allra bästa spel förtjänar det helt klart en plats i alla seriösa TV-spelares samling. Kanske mest på grund av att det är så annorlunda.