Så var det dags att recensera spelet som idag fyller 25 år, det handlar om plattformspelet från 1999, Donkey Kong 64.
Lagom till jul samlas för första gången hela familjen Kong under samma tak. Nintendo står för lokalen och Rare har gjort presenten. Mycket bättre än så kan det inte bli.
Innan Shigeru Miyamoto började arbeta på Nintendo hade han ägnat sig åt att konstruera galgar med djurmotiv. Även fast Nintendo inte trodde på dessa fastnade de för Shigerus uppfinningsrikedom och anställde honom. Året var då 1977. Fyra år senare hade Shigeru fortfarande inte släppt tanken på djur, men istället för galgar gjorde han ett arkadspel med en gorilla i huvudrollen. Spelet döptes till Donkey Kong och blev en bracksuccé. Resten är historia. Idag betraktar vi Shigeru Miyamoto som ett geni och nästan samtliga av hans spel har blivit klassiker. För att inte tala om spelens huvudpersoner. Mario och Link anses av många vara de bästa spelhjältarna någonsin. Men även Donkey Kong är numera en hjälte, trots att han från början var en skurk som rövade bort unga flickor och kastade tunnor på de som försökte att rädda dem. Detta hänger till stor del ihop med att han hade huvudrollen i ett av de allra bästa Super NES-spelen.
Donkey Kong Country var 1994 en milstolpe i TV-spelens historia. När de första bilderna ur spelet visades var det flera som trodde att de var hämtade från något av projekten till Nintendos kommande 64-bitskonsol. Färgerna var klarare och banorna mer avancerade uppbyggda än någonsin tidigare. Tekniskt sätt skulle det dröja ytterligare två år innan Nintendo tog nästa steg i utvecklingen. Fram till dess var allt ljus riktat mot Donkey Kong.
I och med Sonys intåg på TV-spelsmarknaden har vi på senare tid fått stifta bekantskap med titlar som Spyro the Dragon och Crash Bandicoot. Samtliga dessa spel har dessutom fått antingen en eller flera uppföljare. Rayman 2 från franska Ubisoft och Sonys egna Ape Escape är ännu bättre plattformsäventyr, så det tre år gamla Super Mario 64 kan verkligen behöva lite understöd om Nintendo fortfarande ska ha något att säga till om när det gäller plattformsspelens utveckling, inte minst med tanke på Sonic the Hedgehogs senaste äventyr till Dreamcast.
Det är här som Rare kommer in i bilden. Shigeru Miyamoto har helt enkelt för mycket att göra för att själv vara med i utvecklingen av uppföljaren till alla sina originaltitlar. Därför har engelska samarbetspartnern Rare fått göra Donkey Kong 64. Och sin vana trogen förvaltar de förtroendet på ett övertygande sätt, utan att för den sakens skull avvika alltför mycket från Nintendos tidigare idéer.
Äventyret börjar med att Donkey Kong vaknar upp och upptäcker att hans förråd av guldbananer har blivit tömt. Kort därefter märker han att alla hans vänner också är försvunna. Det är Kung K. Rool, Donkey Kongs ärkerival och ledare över den elaka Kremlin-armén., som har varit i farten. För att få tillbaka guldbananerna, som ligger utspridda i åtta olika världar, måste Donkey ta hjälp av sina vänner.
Den enda karaktären som är spelbar från början är Donkey Kong. De andra fyra aporna finns på olika platser i de tre första världarna.
Donkey Kong är det första spel som kräver Expansion Pak. För att man inte ska behöva köpa det vid spelköp så medföljer ett Expansion Pak i kartongen.
Så fort man hittar dem blir de spelbara. Eftersom var och en har unika egenskaper måste de alla besöka samtliga världar. Donkey Kong är relativt stark och aningen klumpig, medan Tiny och Diddy är smidigare men inte lika starka. Orangutangen Lankys långa armar gör honom ganska osmidig i närkamper med fiender men är till desto större nytta när han simmar och behöver ta sig uppför branta backar. Chunky är spelets muskelknippe och lyfter utan större ansträngningar föremål som är för tunga för de andra aporna.
I varje värld ska man samla mynt och bananer i fem olika färger, var och en avsedd för varje enskild karaktär. Bananerna behövs för att kunna öppna de låsta dörrarna som leder till bossarna. Mynten samlar man för att kunna köpa vapen, nya egenskaper och musikegenskaper. Även detta är en för att kunna ta sig vidare.
För att de inte ska bli enformigt att springa ut och in i världarna ligger det teleporteringsplatser utspridda både på ön där ingångarna finns och inne i själva världarna. Dessutom stöter man ganska ofta på karaktärstunnor, som fungerar som en samlingsplats för alla karaktärer. När man hoppar ner i dessa får man bland annat reda på hur många mynt och bananer aporna har tagit i varje värld.
Precis som många andra plattformsäventyr innehåller Donkey Kong 64 både bonusbanor och problem som på ett eller annat sätt för handlingen framåt. Vad beträffar bonusbanorna finns det både sådana som man måste klara för att hitta alla guldbananer och sådana om inte har något egentligt samband med själva äventyret. Några går till och med att spela redan från början. Och det är bara på dem som man kan vara flera spelare samtidigt.
Donkey Kong är det första spel som kräver Expansion Pak. För att man inte ska behöva köpa det vid spelköp så medföljer ett Expansion Pak i kartongen. Medtanke på att Nintendo redan är det spelföretag som tar mest betalt för sina spel är det en ganska vågad satsning. Samtidigt säger det ganska mycket om hur höga tankar de har om spelet. Efter att ha spelat det förstår man dem. Donkey Kong 64 är en given succé.
Bilder
Betyg
8/10